När jag gick till musikterapiföreläsningen förväntade jag mig att det skulle bli röstövningar a la 70-tal - att säga "hoj oj oj" till rytmen av en bongotrumma. För övrigt någonting en stor mängd människor med dreads, mexikansk parkas, linnebyxor och inga skor gör hela dagarna i Golden gate parks östra del. Men det var inte riktigt fallet.
San Francisco State Universitys logopedstudentförening hade bjudit in en man som var doktor i musikteori, med en lång bakgrund inom kognitionsvetenskap och neurovetenskap. Ämnet för hans avhandling, och även föreläsningen i fråga var kopplingen musik-språk hos barn med autism.
Hans hypotes var i korthet:
- Både språk och musik är uppbyggda av mönster och strukturer (syntax).
- Barn med autism har svårt för språklig syntax, men inga problem med musikalisk syntax.
- Genom musikalisk syntax kan barn med autism lära sig språklig syntax.
"Seriously dude?" var min första reaktion. Spontant känns det inte motiverat att det skulle finnas en överföringseffekt mellan musik och grammatik som är så direkt. Många personer som stammar kan sjunga utan att stamma och många personer med afasi (som har svårt att komma åt vissa delar av språket efter tex en stroke) kan sjunga "ja må hon leva", när inte ens kan säga "hej" eller sitt eget namn. Till viss del kan de musikaliska förmågorna användas i terapin (till större del i stamningsterapi än i strokerehabilitering). Syftet brukar oftast vara självförtroendestärkande, att känna att det GÅR att få ur sig någonting som flyter på bra. Det är rätt sällan det används som ett direkt medel för att förbättra den spontana kommunikationen hos en person med afasi. Självförtroendet är såklart en lika viktig del, men man får se begränsningarna med att leva sitt liv som en opera.
Att jag blev skeptisk till en början berodde också mycket på att det första föreläsaren gjorde var att visa en film från Gambia, där han hade bott i ett halvår för att studera musik. Det finns en poäng med att lyfta fram att musik kan vara en stor del av ett community, men filmklippet fylldes mest av mossiga kommentarer som "African kids are soooo cute"...
Sedan fick vi se klipp från hans terapisessioner, och då blev det lite bättre. I praktiken verkade han arbeta mest med pragmatik, vilket jag tror musikterapi kan vara ett bra redskap för. Han och barnet spelade trummor ihop och övade på turtagning, fråga-svar och joint attention. Från föräldrarnas perspektiv tror att att bara sättet instrumenten fängslade barnet i fråga och gjorde henne lugn och glad var en vinst i sig.
I slutet fick studenterna testa på olika sätt att arbeta i gränslandet mellan rytm, sång och språk. Filmen nedan är därifrån. Jag hottade upp det lite genom att byta ljudet till en discolåt.
Förutom en stor selektion av trummor (japp, bongotrumman kom in på slutet) hade han ett kul latinamerikanskt instrument som hette vibratone. Ett rytminstrument med en vibratio som "kids with autism loves playing with". Jag vill också ha en sån! Det var svårt att hitta på youtube, eftersom det finns ett tv-shopträningsredskap i makedonien(?) med samma namn: https://www.youtube.com/watch?v=WoSKUhQNnQs
Men här är ett klipp på instrumentet i alla fall:
https://www.youtube.com/watch?v=Lsewm0KvE5M